(Suomenkielinen versio täällä)

SmartSea-projektet ordnade en workshop den 2 mars, där man tillsammans med intressentgrupper och projektets forskare diskuterade Bottniska vikens framtid. De inbjudna bestod huvudsakligen av projektets styrgrupp men även av övriga aktörer. Ca 30 personer träffades för att diskutera vid ordmolnen i Slido-verktyget.

Denna rapport grundar sig på de svar man fick in med verktyget och de diskussioner som fördes. Workshopen var uppdelad enligt tema: vindkraft, vattenbruk, maritima skyddsområden, utvinning av havsbottnens mineralresurser och turism. Dessa blå tillväxtsektorer har redan tidigare definierats som de viktigaste tillväxtområdena med tanke på Bottniska vikens framtid.

Vindkraft

Ambitionerna att öka vindkraftsproduktionen är höga, såväl globalt som i Finland. Även om vi har rikligt med landareal i Finland, spelar den samhälleliga acceptansen och skadorna på landskapet i allmänhet en större roll på land än ute på havet Den havsbaserade vindkraftsproduktionen i Bottniska viken förväntas växa kraftigt, bland annat för att där inte finns områden som är problematiska med tanke på försvaret. Problemen med vindkraftverk och radarsignaler kommer säkert att lösas på teknisk väg i framtiden. De stränga vinterförhållandena i Bottniska viken är däremot en utmaning, och speciellt packisvallarna ställer till problem. Tekniska lösningar finns nog men de medför naturligtvis högre kostnader. Vid Bottniska viken är avstånden till stamnätet dessutom långa. Dessa faktorer sänker kostnadseffektiviteten i jämförelse man andra områden. Om det finns ett förmånligare område annanstans, är risken den att kapitalet investeras i det.

Den havsbaserade vindkraftens huvudsakliga miljökonsekvenser är störning av havsbottnen och risken att fåglar och fladdermöss kolliderar med kraftverken. Senare fungerar dock ett kraftverks fundament som växtunderlag för många havsorganismer. Det finns inte tillräckligt med kunskap om vilken betydelse dessa faktorers växelverkan har på naturvärdena. Det är dock klart att den utvalda platsen för ett vindkraftverk är av stor betydelse, och bland annat fåglarnas flyttrutter borde tryggas. Att det nu tar så lång tid att få bygglov är en alldeles för lång tid för en företagare att vänta, och det vore i allas intresse att lämpliga områden kartläggs på förhand. Forststyrelsen har som mål att först söka tillstånden till områden den förvaltar över och sedan vänta på företagare. Eftersom det ofta förekommer rikligt med principiellt motstånd är det viktigt att man uppnår hög samhällelig acceptans, och därför är det viktigt att ansökningsprocessen för tillstånden sköts väl.

Fiskodling

Näringsbelastningen från fiskodlingen har minskat betydligt, men det har kanske inte spridits tillräckligt med information om denna reduktion. Tack vare Östersjöfodret cirkulerar dessutom näringsämnena inom Östersjön. Bägge är faktorer som höjer den samhälleliga acceptansen bara man sprider mer information om dem.

Fastän eutrofieringen har minskat något i hela Östersjön, syns denna utveckling inte i Bottniska viken, tvärtom. Läget i Bottniska viken håller på att försämras och klimatförändringen påskyndar eutrofieringen. Det förekommer inte heller diskussion om vilka sektorer man kunde kräva minskningar av och hur stora de borde vara. Och den tillåtna totalbelastningen? Utsläppsminskningar behövs, för att man ska kunna bevara det nuvarande tillståndet. Här finns inga stora punktbelastare, vars verksamhet man kunde påverka, utan här är det främst fråga om diffus belastning. Det är framför allt jord- och skogsbruket som belastar vattnen.

Ett verktyg kunde vara näringsutsläppshandel, där utsläppsandelar delas ut till olika sektorer. Problemet med utsläppshandeln är det stora behovet av data och den tunga byråkratin. Den här saken får inte glömmas utan borde utvecklas vidare. Man har inte tillräckligt med kunskap om utsläppskällorna för att kunna tillämpa kompensation av näringsämnen. För tillfället är transparensen i frågor som gäller vem som får släppa ut och hur mycket näringsämnen i vattnen inte stor, varför vi nu behöver nytänkande. 

Varje område bör fortfarande bedömas separat för sig, men man borde fastställa de allmänna ramarna för det kriterium som är mest oklart, nämligen näringsbelastningen. Staten, dvs. Forststyrelsen, kunde också möjliggöra en mer utbredd användning av områden.

Mat- och näringssystemets hållbarhet bör granskas övergripande och så att hela livscykeln tas i beaktande. Exempelvis i anslutning till fiskodling borde man föra en faktabaserad diskussion om näringsutsläppen från olika livsmedelsproduktionssätt. När vi diskuterar hållbarheten ställer vi lätt hållbarhetens olika dimensioner mot varandra – ekologisk, ekonomisk, social – fastän vi borde försöka hitta den bästa möjliga jämvikten mellan dem. Det är oerhört viktigt att sträva efter övergripande hållbarhet, och ett verktyg kunde vara t.ex. livscykelbedömning. Inom havsplaneringen har man för tillfället inte tillräckliga resurser för det, eftersom man också borde granska verksamheterna på land. Växelverkan mellan havet och landbacken är överhuvudtaget en viktig fråga när man diskuterar Bottniska vikens framtid.

Det lönar sig absolut att utreda möjligheterna till fiskodling i slutna system. En övergripande livscykelbedömning, där man verkligen utreder flödena, är dock utmanande. Växthusgasutsläppen är exempelvis 2–3 gånger större i ett slutet än ett öppet system. De slutna systemen är tekniskt fungerande och används exempelvis för uppfödning av fiskyngel. Produktionen är ändå inte ekonomiskt hållbar, eftersom fiskodling i anläggningar med ett öppet system är så mycket förmånligare.

Inom fiskodlingen borde man sträva efter att producera mer special- och nischprodukter och färre bulkprodukter, som tävlar med norsk lax. Om vi å andra sidan vill uppnå det rekommenderade fiskintaget, bör fisken vara billig och kunna konkurrera med andra livsmedel, inte endast med lax. Om havets tillstånd försämras, försämras också fiskodlingens resultat och rykte. Lönsamheten förändras med tiden men den allmänna acceptansen är kanske en klarare utgångspunkt.

När statsrådet beslutar om de följande vattenbruksmålen kunde man med förvaltningsinstrument göra det möjligt för aktörer att uppnå de kvantitativa målen i praktiken genom områdesreservationer och klara belastningskvoter, vilket sedan möjliggör miljötillstånd och fastställda fiskodlingsområden. Hållbar produktion skulle då betyda en gemensamt accepterad nivå för miljöbelastning och ett sätt att producera välfärd genom hälsosamma produkter och ekonomiskt mervärde.

Marina skyddsområden

”30 by 30” dvs. FN:s och EU:s åtagande, som även Finland undertecknat, har som mål att skydda 30 procent av alla livsmiljöer före år 2030 och 10 procent av dessa ska ha strängt skydd. Allra först borde man definiera strängt skydd, vad betyder det?

Vad skulle ett skyddsmål av denna nivå betyda för Bottniska viken? I nuläget är 8 procent av Bottniska viken skyddad på något sätt, om man tar både Finlands territorialvatten och ekonomiska zon med i beräkningen. Om man tar med endast territorialvattnen, är hela 20 procent av dem skyddade. Inom den ekonomiska zonen förekommer sällan stora naturvärden.

Det finns just inga skötsel- och användningsplaner för skyddsområdena i Bottniska viken, men planer skulle behövas för att man verkligen kunde förstå och diskutera skyddet. För tillfället utarbetas dock en skötsel- och användningsplan för Bottenvikens nationalpark. Ett exempel på denna situation är att man önskar komplettera nationalparken med ett stort havsområde, men fisket i nationalparken är mindre strängt reglerat än i detta utomstående område, som även det förvaltas av Forststyrelsen.

Skyddssystemet har en lång historia och det är rätt statiskt, vilket är ett stort problem. Det grundar sig på skyddet av vissa hotade djur och senare också skyddet av naturtyper. Först nu håller den marina undervattensnaturen och ekosystemen över lag på att komma med i bilden. Å andra sidan börjar man tack vare VELMU ha data om vad som speciellt borde skyddas i undervattensmiljöerna.

För tillfället utgör Naturaområdena merparten av skyddsområdena. Man får inte äventyra vissa bestämda Natura-värden i dem men övrig verksamhet är tillåten. Det förekommer rikligt med mänsklig verksamhet på stränderna, vilket framgår av Forststyrelsens satellitbildsmaterial. Viktiga naturvärden kan emellertid bevaras också mitt bland mänsklig verksamhet, till och med i närheten av tung industri såsom i Kemi-Torneå.

Eftersom skyddsområdessystemet är komplicerat och flerskitat, borde lagstiftningen göras mer dynamisk. Skyddsområdena kunde vara en bra lösning på oroande tecken på miljöns försämrade tillstånd, såsom förlust av insekter. På motsvarande sätt kan vi plötsligt stå inför ett svinn av djurplankton – och sådana här nyckelarter följs inte upp i tillräcklig grad. Men om en stor del av havet tas i industriellt bruk, bör man ändå skydda en del av havet för att stöda de fungerande marina ekosystemen också i fortsättningen.

Ekologisk kompensation är i sig en ännu svårare fråga att greppa än kompensation av näringsämnen. Den ekologiska kompensationen är oerhört forsknings- och kunskapsintensiv och medför ökad administration. Ger de stora kostnaderna egentligen någon nytta? Saken bör dock inte glömmas utan diskuteras och forskas vidare, för båda kompensationssätten. Är målet för kompensationerna total nettoförlust (”no net loss”) vad gäller den biologiska mångfalden? Borde man alltså kompensera för alla skador som förorsakats den biologiska mångfalden eller borde man tillämpa något bytesförhållande – det här är ännu också en olöst fråga vid utvecklingen av lagstiftningen.

Allmänt taget har människorna behov av att kontrollera sin miljö. Om vi genomför och informerar om miljöskydd på fel sätt bäddar vi för en miljökonflikt. Det lönar sig att ta med konfliktexperter i processen redan i ett tidigt skede, speciellt om en del av skyddsplanerna berör privata områden.

Hur kunde havsbottnen användas?

Tills vidare har havsbottnen i Bottniska viken utnyttjats i obetydlig grad. Nu skulle det vara viktigt att göra en övergripande förhandsbedömning, som kunde fungera som modell också vid annan planerad användning av havet. När man inleder en helt ny verksamhet, såsom utnyttjande av havsbotten, kunde man börja om från noll och ta i beaktande de sociala, miljömässiga och ekonomiska faktorerna. Det skulle vara enklare för företagare om de fick tillstånd lättare, för att det funnits förhandsinformation om vilka verksamheter lämpar sig för vilka områden. Man borde också ta landområdena med i bedömningen: hur går det med åsarnas fina naturvärden om sand tas från havsbottnen.

Turism och rekreation

När man diskuterar turismen, borde man inte glömma rekreationsbruket i närområden. Det här har alltid varit viktigt, men under coronatiden har det blivit ännu viktigare.

Turismen vid Bottniska viken har aldrig varit massturism och blir det knappast i framtiden heller. Enligt experterna kan turismen öka i Bottniska vikens kust- och havsområden med ca 30–50 procent när man ser på såväl potentiell efterfrågan som hållbar tillväxt. Störst potential har utvecklingen av natur- och kulturmiljöturismen och därtill också båt- och fisketurismen och stadsturismen. 

För att öka turismens ekonomiska betydelse borde man övergå från lågprofilsturism (low-profile tourism) till nischturism (niche tourism).

Närkryssningar i Bottniska viken är en intressant plan, som kanske förverkligas i en snar framtid. Rofylldhet och säkerhet hör till områdets dragningskrafter. De kan väl bli välståndsfaktorer i framtiden.

Article